Bli månadsgivare

Man blir förbannad

Jag har tidigare inte ridit speciellt mycket på bilvägar. Det är först nu, det senaste halvåret som det har blivit aktuellt. 
Vi har underbara ridvägar över vidsträckta fält, men för att ta oss dit måste vi rida en bit på grusväg. Ibland kommer där bilar och i de flesta fall så saktar de in och passerar lugnt och stilla. 

Men sen så finns det de som inte gör så. De som måste ha jättebråttom förbi oss på våra 500 kg tunga hästar.

Innan vintern var jag och en kompis ute och red. Min häst bryr sig inte mycket om bilarna men hennes tycker inte att det är helt behagligt när de kör förbi.
Vi var på väg hem igen blev omkörda av tre lastbilar. Vi hade ställt oss långt ut i grästet så detta var inget problem för någon av oss. Vi rider ut på vägen igen ser hur en av lastbilarna har kört av vägen för att vända på en grusplan. Vi skrittar på och antar att föraren ska vänta trettio sekunder så att vi ska hinna passera innan han kör mot vårt håll.
Men det gjorde han inte. Istället kör han ut på vägen och ska tvunget förbi oss. Vi får snällt trycka ut våra hästar i vägkanten. Utanför vägen var underlaget dåligt och dessutom blockerades vi av buskar och en hög vall. Han rullar förbi oss med bara ett par decimeter till godo. Jag rider först och allt går bra. Min väns ponny blir dock rädd. Då ber chauffören henne att stanna. Hur i hela friden tänkte han där?! 
Hon skänklar dock på och lastbilen kör vidare.
Jag blev förbannad! Varför kunde inte han låtit oss passera först. Han hade förlorat trettio sekunder som mest. 
Istället valde han att utsätta oss för en stor risk trots att vi tydligt signalerade att han skulle vänta.

Något liknande hände idag. Vi var bara ett tiotal meter ifrån infarten till stallet och vi möter en bil. Jag rider först även här och höjer handen och signalerar stopp samt får ögonkontakt med föraren. Min tanke var att iallafall ponnyn skulle komma in på parkeringen innan han passerade.
Men trots mina tydliga signaler kör han glatt vidare. 
Allt gick som tur bra och ponnyn höll sig på alla fyra ben. Men man blir förbannad... (null)
(null)

Framåt ett helt ljusår

Känns som att det har hänt så mycket under ridskolans vinteruppehåll. Jag och Majiken har rört oss vad som känns som minst ett ljusår framåt i vår utveckling.


Samma häst som i höstas sprang som en giraff under mig 80% av tiden sänker nu huvudet och slappnar av. 

En stor knut jag löst upp är stödet på yttertygeln. Har en ful ovana att rida på innertygeln. Jag menar, hästen ska ju ställas inåt på böjt spår så då känns det ju mest logiskt att ta i inner och samtidigt trycka på med inner skänkel. Sen har jag väl mest suttit och hoppats på att det inte ska gå för fort.

Måste säga att det är pinsamt att jag som ridit i större delen av mitt liv inte har förstått detta förrän nu. Men nu är jag på väg mot rätt håll iallfall och det är huvudsaken.

Sen tycker jag också att Maijken har hittat ett lugn. 
Jag kan säga som så att jag trillade av första gången jag red henne. Jag skulle korta stigläderna och att jag rörde mig för mycket i sadeln skrämde henne till den grad att hon helt enkelt skuttade åt sidan och travade iväg.
Idag både spänner vi sadelgjorden och fixar stiglädren utan någon större reaktion. Hon stressar inte upp sig på samma vis. Hon behöver inte gå och ha koll på alla andra hästar hela tiden, hon reser sig inte när hon inte får galoppera när hon vill. Istället fokuserar hon på mig och uppgiften och det gör mig grymt stolt.

Ska bli spännande att börja rida henne på lektion igen. Se om lugnet håller sig.

Det låter kanske lite dumt, men denna häst har förändrat mitt liv och jag är otroligt glad över att få ta del av detta.

Lika glada färger som mig och Maijken